Om Bob Dylan och Nobelpriset

Ursprungligen: Bob Dylan och de vidgade perspektiven – Borås tidning, 16/10 2016

Att tilldela Bob Dylan 2016 års Nobelpris i litteratur är naturligtvis vidsynt av akademien. Men det torde heller inte vara ett särdeles radikalt beslut att öppna dörren för den tonsatta lyriken.

Inom den tonsatta lyriken är Bob Dylan självskriven. Bara Leonard Cohen kan anses äga samma status, men han förlorar i den förutsatt avgörande utslagsgrenen som handlar om inflytelserikedom.

Om det behöver inte ordas mycket. Bob Dylan ritade om folkmusikkartan. Med egensinne och socialt patos förstod han det utrymme lyriken förtjänade i tonerna – bortom plakaten och den jordnära myllan.

Dylan insåg rockmusikens gränslöshet, dess rebelliska natur och lyhördhet inför de många konstarterna. Han blev vår tids sinnebild av det symbiotiska förhållandet mellan konst och artisteri, och han dekonstruerade sina verk i ett slags skaldekonstens ekosystem, fruktsamt, mångbottnat och än idag rastlöst krängande.

Den måhända enda skavande punkten i akademiens val är förstås faktumet att det är omöjligt att separera Bob Dylans texter från musiken. Författarens renodlat prosaistiska försök – Tarantula och Memoarer, del 1 – är spänstiga men knappast omvälvande eller betydande nog att rättfärdiga större utmärkelser.

Det avgörande i Dylans skapande är istället – liksom hos Hank Williams, Townes Van Zandt och Van Morrison – det sätt på vilket ord och ton lever av och med varandra, och hur de finner sprängstoff i relationen dem emellan.

Genom hela sin karriär har Bob Dylan nyfiket grävt i den amerikanska musikhistoria inom vilken han är av väsentlig betydelse. Sökandet har inte bara tjänat till att finna former för det egna konstnärskapet, men har också utgjort en ständigt pågående exkursion i jakten på musiktraditionernas ursprung och det konstnärliga lynnets källa.

Här har lyriken varit av betydande vikt, avgörande för att sortera bort Dylan från sextiotalets överflöd av protestsångare, och en nyckel som öppnade dörrar för ett utvidgat konstnärskap som saknar motstycke i den samtida folk- och rockmusiken.

Ty generationsrösten Bob Dylan tröttnade snart på sig själv. Poetiken tilläts måhända aldrig se sig slagen av politiska ställningstaganden, men det rymdes en rastlöshet i artistens penna, och vad kanske viktigare är, en förmåga att inom sitt fält sätta fingret på verkligheten och förflytta den långt utanför dess gränser.

Den ansträngningslösa lekfullhet med vilken Bob Dylan författade sig in i den samtida musikhistorien är ständigt närvarande i hans verk. Den finns där som ett frö, planterat av Allen Ginsberg men kultiverat i djupare jord, i personliga betraktelser, distanserade samtidsskildringar, i det religiösa och existentiella sökandet, i skojfriska bagateller, och i djupt ambitiösa verser som leker med gängse uppfattning om vad rocklyrik är, utan att någonsin framstå som ansträngt pretentiösa.

Dylans musikaliska ramar har alltid varit stramare än texterna. Musikern Bob Dylan har grävt där han har stått, oregelbundet krängande genom den amerikanska musikhistoriens lager.

Här har han återuppfunnit sitt konstnärskap, inte genom att likt Neil Young förkovra sig i impulsartade genreutflykter, eller som likt den ombytlige Tom Waits sy nya kostymer av välbekant musikaliskt kött, men genom att hantverksmässigt oklanderligt behärska det som brukar sammanfattas som amerikana och fylla det med särpräglad substans.

Bob Dylan finner här rum för en rytmiskt musikalisk poesi, som har beröringspunkter med Woody Guthries raka sociala ställningstaganden, beat-poeter som Lawrence Ferlinghetti och Tuli Kupferberg, men också Rimbaud och Dylan Thomas.

De sistnämnda influerar Dylans språk lika mycket som idén om att aktivt skapa ett svårpenetrerat konstnärsjag genom vilket kreativiteten kan flöda fritt.

I sina memoarer berättar Dylan om hur han introducerad till Rimbauds brev Je est un autre (Jag är en annan) upplever innebörden omedelbart begriplig. Genom att hitta ett nytt språk – melodiskt likt det hos Dylan Thomas – som inte talas av Robert Zimmerman men av Bob Dylan, låser artisten upp det fortsatta utforskandet av den mångfacetterade musik och poesi som har trollbundit honom.

Självmytologiserandet manar förstås till än större närläsning av Dylans texter – de som lockar lyssnaren till sig genom säregen rytmisk förmåga, melodisk slagkraft och ett fraserande som skänker de enskilda satserna ett slags tjusande emfas som för populärmusiken var alldeles ny.

Det är ett sinnrikt knep, som inte bara utvidgar konceptet rockmusik men också bygger en bro mellan musik och litteratur – förvisso alltid tätt sammanlänkade men genom Bob Dylans musik förtydligade och stärkta med ett alldeles eget mandat.

”Jag är glad att jag inte är jag.” yttrar Dylan, läsandes rykten om sig själv i en tidning, i en scen i D.A. Pennebakers film Don’t look back. Vi vet egentligen inte särskilt mycket om mannen bakom sångerna. Det finns biografiska brottstycken, konstruerade eller ”autentiska” att knyta till artisten, men att försöka fånga in upphovsmannen äger litet värde.

Den Bob Dylan som allt som oftast beskrivs som en allvetande shaman, en människa och en konstnär som har förstått världen lite bättre än andra, som är samtidigt självutlämnande och otillgänglig och som kastar skuggridåer i sin väg för att bli lagom mycket förstådd är en Bob Dylan som har blivit mer intressant än sina verk. En i manlig genialitet omsatt kliché, förmodligen förflyttad långt från författarens ursprungliga syfte med att ikläda sig ett nytt jag, och frammana ett nytt språk.

För nog är det just för språket, det som formuleras med instrument och med ord och som likt all god poesi öppnar dörrar mot nya tolkningsvärldar, som Bob Dylan tilldelas litteraturpriset. Också i svagare perioder (en nyfrälst Dylan föll på åttiotalet farligt nära pamflettviftande) har artisten aldrig förlorat sin förmåga att vidga, om inte alltid lyssnarens så sina egna perspektiv.

Han har gjort det genom friska men respektfulla stölder, så som anstår den som rör sig inom skapandets sfär. Ackordföljder har lånats, ibland plockar Dylan hela ramverk, parafraserar strofer och andemeningar från föregångare och kollegor, för att knyta band till den tradition i vilken han lever och verkar, eller för att revitalisera sitt eget skapande. Men lånen är också hedersbetygelser som pulserar av liv och outtröttlig lust att leta sig bortom musikverkens föreställda kärna.

Är Bob Dylan värd ett Nobelpris i litteratur? Frågan gör sig bäst obesvarad.

Uppmärksammandet av skalden i litteraturens finrum är i alla fall behjärtansvärd.

Den som söker en galjonsfigur väljer Dylan för hans folklighet, för genomslagskraften och influensen på den samtida musiken. Den som söker separera ord från ton för att finna jämbördig beständighet i beståndsdelarna hade kanske istället valt Leonard Cohens mer koncentrerade poesi.

Valet tjänar hur som helst till att fylla ett tomrum och skänker den tonsatta lyriken ett erkännande, som den måhända inte har saknat men som likafullt är upplyftande friskt.

Att det är Bob Dylans koncisa berättande, vars uttryck är kalejdoskopiskt, språkligt originellt, modigt och inbjudande för tolkning och efterforskning, såväl inom musik- som litteraturhistorien, som får tjäna som dörröppnare till de vidgade perspektiven ter sig faktiskt fullkomligt naturligt.

Mark Andersson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *