Konsert: Daniel Romano, Moriska paviljongen, Malmö, 24/10 2017

Han är ett spinkigt kraftpaket, Daniel Romano. Idag fastklamrad vid mer spänstig pop än country, laddar artisten i livesammanhanget sina sånger med än större elektrisk punknerv.

Anslaget minner om det hos Romanos egna Ancient Shapes, eller för all del indie-dagarna med Attack In Black. Det är korthugget, tempoväxlande och inte fullt så nyansrikt som på de senaste två albumgivarna.

Men så är Daniel Romano också en kameleont till artist. Rastlöst och alltid med påtaglig hängivelse har han växlat mellan stilar och attribut. Det är ett utforskande av konsten som är lika behjärtansvärt som imponerande.

Och nog låter han angelägen också här, i ett slags amaglagam av The Ramones och Lee Hazlewood, som (protokollplumpar i form av en fullständigt okänslig trummis och väl ostyrig ljudbild till trots) berör i närvaro och urstarkt låtsnickeri.

Ty mer än någonting annat besitter Daniel Romano förmågan att formulera sagolika rocksånger som förmår ljuda lika underfundiga som påtagligt beständiga, också när de som här är avskalade till de bara benen.

Mark Andersson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *