Film: One more time with feeling

“When did you become an object of pity?” frågar Nick Cave sig själv i ett försök att göra sorgen begriplig. Förlusten av sonen har slitit sönder honom och gjort jaget till någonting okänt, en välbekant person som inte längre känner igen sin egen spegelbild, eller riktigt kan förstå sina medmänniskors osjälviska sympatier.

Andrew Dominiks One more time with feeling famnar efter tröst. Vackert filmad i svartvit 3D, som effektivt lika mycket distanserar betraktaren som låter henne komma plågsamt nära känslospelen, letar sig filmen in i ett bottenlöst privat trauma och skildrar finkänsligt ett överlevande i en vardag som vägrar att upphöra.

Dominik exploaterar inte sorgen, men rör sig runt den genom skapandet av Skeleton tree, Nick Cave & The Bad Seeds sextonde album, vars ursprungliga inspelning rubbades i och med dödsfallet. Här skildras en bearbetningsprocess i familj och vänners närvaro, med skapandet som en sorts nödvändig distraktion och väg vidare för en människa som har vigt ett liv åt sin profession.

Musiken är strålande. Lyriskt påträngande och långsamt malande i djupa drones, fria rytmer och fina stråkarrangemang utgör sångerna Nick Caves mest intima.

Lika närgånget är samspelet med mångårige kollegan Warren Ellis. Som medkompositör är den rufsigt trollkarlsliknande multiinstrumentalisten omisskännligt närvarande, men lika mycket som stöttepelare och vän. Den ranglige mannen bär Nick Cave, hans sorg och albumprocessen med en medkänsla och ett osvikligt fokus som är djupt rörande.

Till skillnad från i den ansträngda 20.000 days on earth är Nick Cave här berövad sina många persona. Han är en ärrad artist, en sörjande far, en plötsligt vilsekommen som söker vägen på nytt. Det märks i sångerna, mer reciterade än sjungna, och i poesin som sammanflätad med det vackra fotot söker sig in i den diegetiska dialogen och skänker det tämligen riktningslösa berättandet ytterligare filosofiska dimensioner.

Andrew Dominik  har fångat en inre monolog – Cave och hustrun Susie Bick som under filmens gång får en allt mer framträdande roll, framstår i förlusten som en samlad entitet – fallen i tid och rum rubbat av saknad. Det är en fin skildring av själsligt mörker och sökandet efter det språk som kan locka tillbaka också de svagaste strålar av hopp.

Mark Andersson

One more time with feeling (Andrew Dominik, 2016)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *