Konsert: Israel Nash och Monica Heldal, Palladium, Växjö, 1/2 2016

 

heldalMonica Heldal är en strålande gitarrist, en fingerplockande stilist som i livesammanhanget skalar av sina låtar till bara benet.

Friställda sin fullbandsskrud förlorar norskans kompositioner förvisso en del av sin slagkraft. Men det avskalade anslaget lyfter också Heldals förmåga att äga sin scen.

Artisten snidar själfulla kompositioner, stundtals trevande men också starkt lyssningsvärda, där röst och instrument fint samspelar för att bygga ståndsmässig musik.

I ett överbefolkat fält har Heldal funnit sitt språk. Där utgör hennes konstnärskap ett lika välkommet som löftesrik tillskott.

nashIsrael Nash med band börjar allt mer likna ett väloljat maskineri. Det är sagt i dess allra bästa bemärkelse förstås, maken till kompromisslös spelglädje är nämligen svår att komma ifatt idag.

Inför en ”ny” Växjöpublik väljer Nash att hålla sig till principerna. Elva av tretton sånger är hämtade från de senaste två albumen. I urvalet från genombrottet Barn doors and concrete floors ryms blott två – alltid lila smäckra Goodbye ghost och Antebellum.

Det är en föga publikfriande men synnerligen klok väg för artisten att vandra. Ty Nash har funnit sitt forte i den kontemplativa och elektriskt sprakande rocken, och han äger det med stor övertygelse.

Det ger en kväll där den alltid oklanderliga kvintetten – gitarristen Joey McClellan, och Eric Swansons förträffliga steel guitar får stort spelrum och färgar mycket av tonspråket – krattar vägar för en muskulös och lidelsefull vandring i dynamiska och drömska landskap, där sångerna tillåts lika mycket introvert vila som explosiva utbrott.

Israel Nash låter sin musik storma fram med ett allt större självförtroende och smittsam yrkesstolthet. Det är ett förtvivlat relevant konstnärskap, outtömligt intensivt och kärleksfullt formulerat.

Mark Andersson