Konsert: Jason Isbell & The 400 Unit, Münchenbryggeriet, Stockholm, 12/11 2017

En får ta det goda med det onda. Det är enkelt i fallet Jason Isbell, där också anmärkningarna är av njutbar karaktär.

En låtlista som är lös i fogarna resulterar stundtals i mindre välkomna bortfall (Molotov kan aldrig ersätta Decoration day, och Super 8 är ett klent substitut för nästan vad som helst), men det går å andra sidan inte heller att beklaga att Jason Isbell är på sitt allra mest rockiga humör.

Från Münchenbryggeriets scen bjuder The 400 Unit på en stundtals öronbedövande gitarrbuffé, lika delikat i rappa explosioner som Cumberland gap och Hope the high road, som det förnämligt utdragna Drive-by Truckers örhänget Never gonna change.

Det ger en klart mer burdus inramning än sist, men så är budskapet här också mer drastiskt angeläget. Det skakiga världsläget färgar låtvalen (White man’s world, Anxiety, avslutningen med en blytung tolkning av Neil Youngs Ohio), men Isbell är också lyhörd nog att inte låta utbrotten övergå i rent plakatviftande.

Tvärtom är det här en välbalanserad tillställning, med musikalisk spännvidd och breda känslospel. Fint återhållna Different days, Speedtrap town, If we were vampires, och alltid lika välkomna obligatoriet Cover me up är mer än bara andningspauser mellan urblåsningarna. Istället lyfter de med kännbar slagkraft själva kärnan i Isbells konstnärskap — mänsklig närhet, samvaro, och den slitstarka läkekraft som bor däri.

Mark Andersson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *