Lyrik: Ön

Dikterna som utgör Mattias Alkbergs Ön är tvunget fokuserade, så som skeppsbrutna måste vara för att överleva. Här ryms ord som strävar efter mänsklig samvaro, men som också vågar finna sig utlämnade till natten.

Ön placerar sig någonstans i rummet efter murbräckan. Byggblocken är spillror på öppet hav, bebodda av människor, sådana som du och jag, som söker förstå varandras vilsenhet. Här finns ingen återhållen frustration hotande att rasera sin omvärld. Men ett försiktigt sökande efter och närmande det välbekanta och främmande.

Nedtonade, rytmiska och stundtals fyrkantigt sammanhållna behandlar orden föreställningen om mänskliga bråddjup, där vilsenkommenheten i tillvaron är i ständigt beroende av närheten till andra.

Människorna här är lika mycket en. Med stor finess beskriver Alkberg hur den pluarlistiska kroppen känner igen sig i sig själv, hur den i stor medmänsklighet hjälper att hålla sig flytande, men också hur lätt den glömmer. 

Ön blir en berättelse om samtida vilsenhet och törst, men också om att paddla tillbaka eller vidare för att inte helt stranda. Det är ett hoppfullt budskap, skarpt formulerat och ytterligt mänskligt.

Mark Andersson

Mattias Alkberg – Ön, 86 s. Teg publishing, 2016.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *