David Ritschard har tagit vägen från svenskspråkig bluegrass i den tämligen tveksamma kostymakten Spinning Jennies till ett slags proletär Alf Robertson-figur i och med solodebuten Brobrännaren.
Vid en första anblick rör det sig inte om ett musikaliskt jättekliv från moderbandet, men bortom de mest omedelbara countryklichéerna har Ritschard funnit ett klart mer beständigt uttryck. Det är diskbänksrealistiska sånger om den lilla människan, kuggarna i ekorrhjulen, om små kärlekar och stora känslor, lite alkohol här, en knuten näve där. Allt stilsäkert målat i genrens trygga färger.
Stundtals låter det ansträngt och utstuderat, men allra oftast gör Ritschard med countryn det Bäddat för trubbel gör med punkrocken – plockar hem den till den egna gatan, placerar röster och vedermödor därifrån i förgrunden och förvandlar med små medel traditionens byggstenar till något lika bekant som eget och tämligen älskvärt.
Mark Andersson
David Ritschard – Brobrännaren (Rootsy)
