Musik: Canyons of my mind

on

Canyons of my mind låter Andrew Combs fortfarande som en kärlekstörstande Romeo. Men den sammetslena rösten är förrädisk. Mer än någonting annat är Combs nämligen förbannad.

Uppriktigt oroad över populisten i väst (Bourgeois king), solitär vilsenhet i en socialt uppsliten värld (Sleepwalker), och klimatet (Dirty rain) revar artisten sin prydliga, countrytintade pop och släpper igenom giftigt missnöje

Nog för att Combs fortfarande är en tämligen platt lyriker – stiliserade och monokroma står formuleringarna i bjärt kontrast till det spänstiga, musikaliska hantverket – men Combs breddar alltjämt ambitionerna på ett fördelaktigt sätt. Här ryms välbehövligt om än kortlivat sting i de tillfälliga spetsigheterna.

Synd bara att Combs har svårt att balansera mellan det verkligt allvarsamma och den lätt påklistrade pojkaktiga melankolin. Det tar udden av ett i övrigt fint hantverk.

Mark Andersson

Andrew Combs – Canyons of my mind (New West Records/Rootsy)

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *