Musik: C’est la vie

Matthew Houck låter fortfarande som en hipster-Paul Simon för det sena tiotalet – ömsom countryrockigt ömsom svulstigt är Phosphorescent en americanakaramell doppad i extra söt pop. 

Mycket av C’est la vie ljuder således bekant, men efter fem års frånvaro från skivtallrikarna har ett och annat hänt med temperamentet. Det svarta flor som täckte mycket av föregångaren är här perforerat, ja stundtals helt söndertrasat. Här sipprar ett själsligt ljus in och färgar tonspråket i glimrande optimism. 

Mer än något annat är C’est la vie en resedagbok över ett lyckligare liv, där utrymmet för vacklande är litet. Det är en trygghet som smittar av sig på sångerna. Rakt och okonstlat formulerat skaver det förvånansvärt lite om privata bekännelser som My beautiful boy och These rocks, eller slagkraftiga stycken som New birth in New England, C’est la vie no. 2 och Around the horn.

Nog kan en sakna det skuggiga kontrastspelet från föregångarna, den där sårskorpan som envetet kliar mitt i all melodisk skönhet. Men Houcks behärskade eufori är alltjämt njutbar, om än väl tillrättalagd, i sin eklektiskt sprakande sammansättning.

Mark Andersson

Phosphorescent – C’est la vie (Dead Oceans/Playground)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *