Musik: My woman

De mest bekväma vägarna tillhör inte Angel Olsen. Artistens främsta trumfkort är en osviklig förmåga att välja de snävare lederna, där konstnärliga transformationer tillåts vara lika subtila som kittlande dynamiska.

Somligt av den till fullbandsstorlek upplåsta gitarrocken från 2014 års Burn your fire for no witness är intakt här, annat är närmast barskrapat i nedtonad elegans. Mest anmärkningsvärt är kanske hur musiken på My woman ansträngningslöst tillåts att vila på en stadig grund av sextiotalets pop och soul.

De käckare rytmerna skänker ett nostalgiskt skimmer till ett fortsatt bångstyrigt uttryck. Det föder ett rikt och välsammanhållet musikaliskt kontrastspel, där tonspråket effektivt reflekteras i uppslitande lyrik, inte sällan sökande efter former för mellanmänsklig gemenskap, och ett ifrågasättande av könsrollernas nedärvda konventioner.

Den känsla av nära förestående sammanbrott som sotade mycket av föregångaren har här ersatts av rakare framåtanda. Den ger sig till känna i ett mindre spretigt flöde av sånger, men också i en benhård tilltro till det egna hantverket, som får de musikaliska korsningarna här att ljuda alldeles otvungna.

My woman är Angel Olsens hittills starkaste album – en i lika delar minimalistisk och explosiv stilstudie i egensinnigt och fortsatt fängslande konstnärskap.

Mark Andersson

Angel Olsen – My woman (Jagjaguwar/Playground)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *