Musik: Pure comedy

on

Pure comedy är något av en fullängdsförlängning av Bored in the USA albumföregångarens syrliga uppgörelse med vår självupptagna samtid. Där slog ironin åt alla håll, och inåt, ty Josh Tillman vet att det modesta knappast är synonymt med hans persona.

Pure comedy har artisten vänt taggarna utåt. Likt en himmelsk domedagsprofet (och motsägelsefullt kärleksdito), förundrad och förbannad, överblickar han mänskligheten och dess tillkortakommanden.

Det är pretentiöst förstå, ordrikt och bombastiskt i patenterat bastatdiserad Laurel Canyon-folk, där Tillman finner fritt spelrum för in- och utspel mot det sociala och ekologiska förfallet.

Kompositionerna här äger inte föregångarnas omedelbara tilltal. I den pågående dystopins grumlade vatten är inte heller sångerna lika väldefinierade. Men Tillman är en träffsäker samtidsskildrare, han vet att låta vänta på sig i en tid där omedelbar tillfredsställelse är norm. Däri vilar också Pure comedys simultana styrka och brist.

Ansträngningslöst låter det nämligen inte, tvärtom. Tillman pressar ur sig formuleringar som svettas för att så snitsigt som möjligt ljuda samtidigt självkritiska och brett utblickande. Det bränner stundtals till, i stringenta Leaving LAWhen the god of love returns there’ll be hell to pay och Birdie, men ansträngningarna faller också platt ungefär lika ofta som de hittar rätt.

Pure comedy växer men jäser också över. Det blir i längden måttligt engagerande. Men fascinerar gör Father John Misty alltjämt i den friktion som uppstår mellan aktivt motstånd och övermått.

Mark Andersson

Father John Misty – Pure comedy (Bella Union/PIAS)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *