Musik: Skeleton tree

Det går inte att underskatta Warren Ellis betydelse för The Bad Seeds musik. Den klassiskt skolade violinisten och multiinstrumentalisten har fått en i skapandet alltmer framlyft roll. Den har inte bara skänkt bandet ökad musikalisk kredibilitet men också tillfört betydelsefull stadga i elektroniska texturverk.
När Nick Caves son gick bort och inspelningen av Skeleton tree rubbades tycks ett än större ansvar ha fallit på Ellis. Han bär och pekar ut albumets audiovisuella riktning, i rik loopestetik och stråktunga, malande drön.

Det utgör mer än bara en fond för Nick Caves förtivlan. Musiken stöttar en fragmentarisk och sökande lyrik, vilsekommen i tid och rum, mer reciterad än sjungen. Det ger ett distanserat helhetsintryck, en avstötande viskning om att lyssnaren inte kan eller har mandat att närma sig känslospelen här.

Nick Cave har genom åren knappast varit främmande för att skildra döden, men mer sällan förlusten. Här är den sistnämnda påtagligt närvarande. Det förmår Skeleton tree att i det privata också låta plågsamt hudnära.

Albumet lyckas balansera trollbindande tonspråk med ett medkännande som är omöjligt att väja för. Det gör Skeleton tree till Nick Cave & The Bad Seeds mest intima verk – djupt sorgset och försiktigt trösterikt.

Mark Andersson 

Nick Cave & The Bad Seeds – Skeleton tree (Bad Seed Ltd./Playground)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *