Musik: The eclipse sessions

Med molande akustisk melankoli och nyfunnen berättarkraft var 2014 årsTerms of my surrender ett rättmätigt syskon till John Hiatts allra finaste giv, Crossing muddy waters tillika en storstilad återkomst efter ett tvåtusentiotal bestående av en hel hoper av mer eller mindre pliktskyldiga och ojämna albumhistorier.

Nya The eclipse sessions är konstruerad med samma starka byggstenar, men ser dessvärre också artisten falla tillbaka i ett definitionslöst lunk.

Nog för att Hiatt här stundtals lyckas frammana en hotfull skymningsstämning som sällan eller aldrig har varit så här påtagligt närvarande i artistens musik. Hiatt målar med olycksbådande och suggestiva penseldrag, som färgar ljusglimtar som Aces up your sleeve, Over the hill, All the way to the river och Nothing in my heart i sprucket midnattsblått.

Synd bara att artisten lika ofta lyckas fastna med båda fötterna i ett segdraget traggel som också tar udden av albumets finare stunder.

Visst, det bor fortfarande så mycket högkvalitativ rutin i Hiatts penna att han aldrig stupar med huvudet före. Men genom att inte renodla uttrycken faller The eclipse sessions alltjämt på mållinjen för vad som hade kunnat vara en tung sentida karriärmarkör i en redan rik albumkatalog.

Mark Andersson

John Hiatt – The eclipse sessions (New West/Border)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *