1. Israel Nash – Israel Nash’s Silver season
(Loose Music/Rootsy)
Med benhård integritet och vidsynt förankring i den cykliska musikhistorien gör Israel Nash fortsatta landvinningar, på en samtida americana-scen där artistens konstnärskap står i absolut särklass.
2. John Moreland – High on Tulsa heat
(Old Omens/Thirty Tigers)
John Morelands High on Tulsa heat reser spruckna vägar, där ljusglimtarna sipprar fram i lätta pustar. Ty i sprickorna ryms en hoppfullhet som infiltrerar det djupblå och tvingar musiken stadigt framåt. Det är en resa väl värd att följa.
3. Craig Finn – Faith in the future
(Partisan/Border)
Existentiellt grubblande mot en utsökt tonsatt fond av urban vilsenhet, talar Craig Finn på Faith in the future med sällsynt skarpsinne och hjärta om det stora i det lilla livet.
4. James McMurtry – Complicated game
(Blue Rose/Rootsy)
James McMurtry bänder sitt uttryck med små medel – blygsamma körer, stråkar och enstaka uppkäftiga loopar sätter färg på artistens särpräglade gitarrspel och kärva röst, i sköra noveller. Det är ett i många avseenden storartat styrkeprov från en av den samtida americanans mest uttrycksfulla artister.
5. Father John Misty – I love you honeybear
(Bella Union/Border)
I love you honeybear ser Josh Tillman uppsluppet och svängigt, men också syrligt och med fingertoppskänsla penetrera såväl samtid som persona.
6. Mattias Alkberg – Personer
(Teg Publishing)
Personer är ett album sinnrikt formulerat, spetsigt och kallt. Men också melodiskt skört i trollbindande atmosfäriska ljudutflykter, som rymmer en försiktig bön om en väg ut ur det symbiotiskt sammanvävda sociala och själsliga mörkret.
7. Jonathan Johansson – Lebensraum!
(S:t C/Sony)
Självutlämnande, lokalromantisk och socialt medveten pop, omöjlig att inte falla för.
8. Joe Pug – Windfall
(Loose Music/Rootsy)
Närvaron är nämligen påtaglig i hart när varje Windfalls por. Här ryms ofiltrerade känslospel och skarpa narrativ som målmedvetet söker sig mot hjärteroten. Avslöjande i sin enkelhet kommunicerar de också omedelbart och utan omsvep, så som bara riktigt slagkraftigt låtskrivande förmår göra.
9. Frankie Lee – American dreamer
(Loose Music/Rootsy)
American dreamer bär inte bara namnkunniga förgrundsgestalter i sin arvsmassa, men visar också på ett egensinne som ger landvinningar långt bortom genrens mest välbekanta konventioner.
10. Jason Isbell – Something more than free
(Southeastern/Border)
En hantverksmässigt oklanderlig historia – föredömligt sjungen och musikaliskt elegant.
11. Bäddat för trubbel – Två sjundedelar av ett liv
(Ken Rock/Ljudkassett)
Ruffig rock, där finessen bor i en allt annat än raffinerad vardagsrealism. Sentimental, alkoholstinn och med uppkäftigheten riktad inåt snarare än underifrån slående blir den något påklistrade livsångesten, med glimten i ögat utförd, lika njutbar som osvikligt svängig.
12. Nikki Lane – All or nothin’
(New West/ADA Warner/Rootsy)
Nikki Lane kanaliserar namnkunniga förebilder med fingertoppskänsla, och modellerar uttrycken till en dos kompromisslös modern outlaw country.
13. Dave Rawlings Machine – Nashville obsolete
(Acony/Border)
En kittlande musikalisk resa – träffsäkert formulerad och stundtals alldeles trollbindande.
14. Bill Fay – Who is the sender?
(Dead Oceans/Border)
Bill Fays förmåga att låta den själsliga intimiteten ljuda närmast sakral men också allmängiltig föder en artistisk spännvidd som många gånger transcenderar banaliteten.
15. Glen Hansard – Didn’t he ramble
(Plateau/Anti)
Synnerligen beständiga sånger i landet mellan Van Morrison och The Waterboys, gör Didn’t he ramble till Glen Hansards kanske finaste album.
16. Frida Selander – I hear sunshine
(Amasonora)
Bombastisk och elektrisk rockmusik med bredd och bett från en av landets starkaste röster.
17. Ryley Walker – Primrose green
(Dead Oceans)
Naturnära musik, otvunget utforskande samspelet mellan ton och melodi, men också fritt flytande i de ytor som har slitit sig från deras regelverk.
18. Natalie Prass – S/t
(Spacebomb)
Natalie Prass förstlingsverk ljuder lika tidlöst som purfärskt och gör debuten till en av tjugohundratiotalets mest självklara.
19. Pops Staples – Don’t loose this
(dBPM/Anti)
Postumt utgiven soulexplosion från en av genrens mest tongivande röster. Det är ett fullkomligt omistligt album.
20. Chris Stapleton – Traveller
(Mercury)
Några spår för långdragen men ändå smittsamt stark och välslipad country från ung men erfaren solodebutant.
