Det är lätt att slänga sig med termer som hippie när det talas om Israel Nash. Visst, den fredspredikande bergsmannen bär rocken som ett blommigt plakat. Men Sedan 2013 års Rain plans har det funnits en tydligt disciplinerad linje i Nashs musikaliska gärning, också i ”flummet”, som för all del är mer av ett tillskrivet attribut än sanningsenlig beskrivning.
Senaste fullängdaren Lifted är en bubblande brygd av de musikaliska och andliga kärnvärden som bor i Nashs konstnärskap – ett i alla avseenden välljudande hopkok som live blir mer kompakt men också föredömligt omedelbart i anslag.
Bandet är en hårt sammansvetsad enhet, nytillskottet Roger Sollenberger en knappast lika exakt gitarrist som ordinarie Joey McClellan, men det kompenseras i lidelsefull sprängkraft som gifter sig fint med lyhördheten hos övriga kvintetten.
Framför allt går det inte att nog framhålla den betydelse som Eric Swansons pedal steel har för Israel Nashs musikaliska landskap. Den färgar mycket av tonspråket, och fungerar som språngbräda för en muskulös och spänstig vandring i dynamiska formuleringar där sångerna tillåts lika mycket introvert vila som explosiva utbrott. Nash själv är en självklar förgrundsfigur, en auteur som med allt större självklarhet förmår omvandla redan urstarka kompositioner till livescenens närhet.
Det är en konsert som lyfter och lyfter, andningspauserna är få men de expansiva sångerna böljar och bänds i mångskiftande känslospel. Det är konstant njutbart, en kärleksladdad rock ‘n’ roll-dröm.
Mark Andersson
