Efterbörd är en brytpunkt, inte bara i Rachel Cusks författarskap där romanen (ursprungligen utgiven 2012) utgör en språngbräda från fiktionen till ett mer autofiktivt registrerande, uppbrottets tematik genomsyrar också det litterära köttet när Cusk formulerar en krönika över sin egen skilsmässa.
Till skillnad från den efterföljande och i alla avseenden utåtvänt observanta trilogin, Konturer, Transit och Kudos, skriver Cusk här med distans till sin omvärld. Sanningsanspråket är påtagligt, det duckas inte för skuldbeläggande, ansvar utkrävs, egna och andras samveten ska saneras och subjekt reduceras till skuggfigurer när separationen har blivit faktum.
Det är ett egoistiskt anslag, aldrig ursäktande sin självupptagenhet uppfattas det stundtals som rent oförskämt. Samtidigt faller sig det skygglappsartade berättandet alldeles självklart i det strama skildrandet av en människa i kris.
Mycket kan sägas om de genomgående osentimentala skrivningarna, där känslospel registreras som skulle de föras i kartotek snarare än stötas och blötas i själslig terapi. Kontrasterad en förväntat emotionellt böljande redogörelse upplevs den planmässiga kantigheten alltjämt uppfriskande.
Den gör också de partier i vilka Cusk råkar flacka med blicken och låter den vandra i andras fönster eller över folkvimlande trottoarer, och i de passager där barnens lidande sammanfogas med berättarjagets dito allt mer drabbande.
Då gör romanen uppfriskande glidningar i formspråk och tonalitet och skvallrar om att de pusselbitar av förlorad verklighet som subjektet söker återfinna kan tjäna till att konstruera en ny och mer mångbottnad sanning än den som dog i tvåsamheten.
Mark Andersson
Rachel Cusk – Efterbörd, 166 s. Albert Bonniers Förlag, 2020.
