Att läsa Ulf Lundells dagboksblad är som att spola tillbaka ett videoband. De närmast gångna åren passerar förbi i ögonblicksbilder. Trivialiteterna och de avgörande skeendena finns alla där, i det privata levandet men kanske vad viktigare är också i det delade.
Ju fler sidor som läggs till samlingen desto tydligare träder nämligen det kollektiva minnet fram som textens verkliga behållning.
Subjektet Lundells liv (ja, det han väljer att dela med sig av) känner vi vid det här laget. Det är bilar och bredband och åldrande och krämpor och skapandets våndor och fåglar och en gnutta kärleksgrubblerier, och det är i sanning vardagligt. Men det gör också att återbesöka det redan bearbetade och mer allmängiltigt nära förflutna, mitt i de omedelbara och ofiltrerade konfrontationerna, långt mer kittlande.
Ty filterlös är författaren fortsatt, i stort och smått. Han processar högljutt sin samtid, inte olikt vilket twitterflöde som helst och lika ofta slikt ogenomtänkt.
Mottagaren gör förstås lite vad hen vill med orerandet, men den som avfärdar Lundell som en av många gnälliga röster i det allt grumligare bruset blundar för såväl integritet som mellanmänsklig välvilja.
Måhända ska de här sidorna helst läsas som en utsträckt hand för gemensam vandring genom våra samlade vardagar, även om ensamvargen själv sannolikt aldrig skulle medge det.
Mark Andersson
Ulf Lundell – Vardagar 8 och 9, 728 resp. 656 s. Wahlström & Widstrand, 2023.
