Vardagar är dagboksblad, en för Ulf Lundell välbekant vandring från vår till vinter. Romanen äger släktskap med såväl 1989 års En varg söker sin flock som dess syskon Frukost på en främmande planet och, kanske främst En öppen vinter (senaste albumet Skisser kompletterar texten liksom föregångarens medföljande album).
Här skriver Lundell med alla spjäll öppna – naket och ömsint, vidsynt och egoistiskt, oförblommerat självupptaget över sexhundratrettiosex luftiga sidor.
Visst provocerar författaren med sin ålderdomliga manlighet, #metoo-rörelsen som blir svår för honom att vrida skallen runt, passionen för bilarna, motorerna, oändliga turer till verkstaden, och i repetitionerna – skilsmässan, och skapandets våndor som liksom aldrig tycks vilja gå ur.
Det är tjatigt, för all del, men tvivelsutan också underhållande. Som självbiografisk utrensare snarare än traditionell prosaist, pretentionslös och på ytan självkritiskt blind finner författaren minimalistisk nerv i de mest barskrapade av formuleringar.
Det förmår bränna till som skarpast i reflektionerna kring första hustruns plötsliga bortgång. Den löper som en svart pil genom textmassan, i svidande förnekelse, via försiktig acceptans och någonting som kanske trots allt kan liknas vid plötsligt drabbande sorg.
Övriga texten, pladdret, det aldrig sinande flödet upplevs inte sällan som ett slags ursäkt för att slippa tänka på det stora allvaret. Det är ett listigt dramaturgiskt grepp som förvandlar romanens stora merpart till ett slags raljerande skyddsmur som tillslut rämnar och ställer jaget öga mot öga med förlusten – i allt väsentligt är det oerhört drabbande.
Mark Andersson
Ulf Lundell – Vardagar, 640 s. Wahlström & Widstrand, 2018.
