Fälla är Pernilla Berglund i förlängningen. Den nya samlingen följer tätt i spåren på utmärkta debuten Tilltar, i sitt marknära sökande efter platsens hemmahörande i människan, och tvärt om.
Färden, en sådan handlar det alltjämt om också här, är den här gången mindre villande, språket inte lika flyktartat, det obeständiga i platsnärvaron tycks ha rotat sig något – om än med flortunna försänkningar mot ett mänskligt inre.
Men här ryms också en annan allvarsamhet, sprungen ur den djupare psykologiska transparens, som hölls tvunget bubblande under ytan när symbiosen mellan människan och hennes geografiska tillhörighet var som tätast. Nu, när hemmahörandet inte förnimms lika skuggartat tillåts, eller kräver, det själsliga, i all sin självständighet större plats.
Ty Berglund skriver tankfullt och förtätat, men också humoristiskt, i finurliga instick, tämligen elegant återhållna. Det gör att det förlustens arv som också ryms här speglar sig allt mer intensivt i läsningen. Det föder ett tungsinne som ger ny botten åt Berglunds författarskap och som slår in en kil mellan de hemmahöranden som tidigare unisont strävade mot samma hemvist.
Det hela ger ett oerhört skickligt invallande i falsk trygghet och en många gånger sorgesam spegling av brustna illusioner, där separationen tillåts definiera vila och ro som åtskilda enheter – kanske fullständigt inkompatibla som målstolpar i sökandet efter desamma.
Mark Andersson
Pernilla Berglund – Fälla, 77 s. Teg publishing, 2015.
