Ändlighetens ändlöshet utgör fokus för Mattias Alkbergs Med rätt att dö. Dikterna här följer livslinjer, mandatperioder, koordinater och blodsband mot alltings oundvikliga slut. Det är ett omfamnande, ja stundtals närmast ett välkomnande av tiden efter tiden, vilken ju också är den allra längsta och därmed värd att närgånget utforska från nuets halvklara horisont.
Och påträngande blir det. Alkberg ägnar sig inte åt några omskrivningar i skildrandet av de många sluten. Istället talas ett krasst, vardagligt och maskätet språk om levandets meningslöshet i kapitalismens tidsålder, om att vara en fläck i kosmos, om barnen som för att härdas behöver påminnas om den död som ska komma, och om att hoppfullt gräva sig ut mot nya sammanhang för att mötas av jorden som väller tillbaka över ansträngningarna.
Ska man läsa mellan raderna framträder bleka strimmor av hopp i midnattsångestgrubblerierna, inte så mycket i form av kloka slutsatser som i vankelmodiga frågeställningar. Det gör inte svartsyntheten mindre påtaglig, men erbjuder alltjämt ett visst motstånd mot dödsrätten som enda friskrivelse från sammanhangen.
Mark Andersson
Mattias Alkberg – Med rätt att dö, 136 s. Teg publishing, 2020.
