Pärmarna är lika svarta som dikterna när Mattias Alkberg skriver del två i den tänkta diktsvit som inleddes med Med rätt att dö. Det handlar om att famla i existensens och skapandet, och i pandemin förstås, den hänger som en slabbigt blöt filt över raderna och manipulerar nuets maskineri till fri drift rakt ut i ofriheten där ändligheten är enda garant.
Döden har sedan länge varit en given beståndsdel i Alkbergs estetik. Den klär hans dikter med lika delar hot och löfte. Det finns en vänskaplighet i ordens förhållande till det oundvikliga som sällan gör slutet obehagligt, men köttsligt är det, åtminstone själva döendet, snorigt och slemmigt som efter virusets framfart i lungorna.
Alkberg formulerar med sedvanlig rapphet, inte så mycket för att det gnagande snabbt ska avverkas som för att själva livet går fort och mycket ska hinnas med, inte minst protesten som är omedelbar och slår mot kapitalet och samtidens alla orättvisor, och politiken som är allt och inget och som i alla dess skepnader må skärskådas.
Den ständigt pågående kampen, som ju vill framsteg och bättring ställs liksom i föregångaren i bjärt kontrast till medvetenheten om tingens förgänglighet och därmed också ansträngningarnas slutgiltiga irrelevans. Det är en konflikt som genomsyrar diktverket med påtaglig svartsyn, men som mellan raderna också sätter fingret på vad det är att vara liten människa i ett oändligt universum och att värna om det, hur hopplöst det än tycks vara.
Mark Andersson
Mattias Alkberg – Tidiga Exploited, 126 s. Teg Publishing, 2021.
