Angel Olsen har alltid i någon mån varit en ombytlig och expansiv artist. Varje album har sett små skiftningar mot den större ljudvärld vilken hon tycks ha spanat vid horisonten.
Därför upplevs inte All mirrors breda kliv mot ett svulstigare musikaliskt universum som en överraskning, men alltjämt ett större utmanande av mottagarens förväntningar, och till viss del tålamod.
Nog för att själva grundstommarna här är såväl intakta som bekanta – en urstark röst och vass penna står fortsatt i fokus – men det omgärdande köttet är bombastiskt och explosivt, i lager på lager av hårdfört elektroniskt tonspråk och komplexa arrangemang.
Stråkar slåss med synthar, det pulserar av rytmer och liv, ångest och lindring i ett ömsom organiskt, ömsom syntetiskt chicken race som hotar att kollidera med sina egna ambitioner, men med disciplinerad noggrannhet mäktar med att hålla sin riktning.
Sammantaget är All mirrors en rätt så storartad konstnärlig ansträngning värd all uppskattning, men stundtals är det rent utmattande lyssning.
Mark Andersson
Angel Olsen – All mirrors (Jagjajuwar/Playground)
