Anna Järvinen delar upp nya albumet Buren i två delar och släpper dem med några månaders mellanrum. Det finns säkert någon klipsk PR-poäng med det, det hela är något oklart. Mer önskvärt tydligt är det att Järvinen inte har något som helst intresse av att stå stampande på stället.
Av det musikaliska formspråk som slutgiltigt förädlades med Anna Själv Tredje finns här inte mycket kvar. Istället byter artisten sjokvis det jordnära och försiktigt svepande mot stadigare rytmer och ett mer sterilt elektroniskt tonspråk.
Det är ett vägval som lätt hade kunnat gå klinch med Anna Järvinens omisskännliga vokala framställning och säregna melodisinne, istället ljuder mötet överraskande friskt.
Buren är drömsk socialrealism, spretig men ståndaktig balanserar den på en musikalisk knivsegg som, när det kommer till kritan har skalat av mycket lite av Anna Järvinens konstnärskap.
Istället breddar de fem spåren här det artistiska panoramat ytterligare – i skymmande skugglekar och hårt kastat strålljus. Det är kort men ruggigt starkt.
Mark Andersson
Anna Järvinen – Buren (Diesel Music/Playground)