På Can I take my hounds to heaven? (ja, man tänker på Kvinnaböske, ja likheterna börjar och slutar där) jobbar Tyler Childers med tretalsmystik och trossatser över åtta spår som vart och ett tredubblas, likt ett mer eller mindre subtilt skiftande mantra.
Låter det som ett stökigt slag av egensinne? Det är det också, men det finns logik i Childers inkluderande evangelium. Albumsektionerna Hallelujah, Jubilee och A joyful noise utgör en treenighet i eskalerande abstraktionsgrad, som lite ansträngt kan sägas spegla kristenhetens fundament. Men framför allt handlar det om rotrock som den lät när Levon Helm och Richard Manuel sjöng den, rik på groove, mångsidig traditionsmedvetenhet och inkännande instrumentering som kläder den sekulariserade andligheten i tidlös mystik.
Mest spännande låter den avslutande inkarnationen, där sångerna dekonstrueras till vilt spretande, instrumentala extrakt av ursprungsversionerna. Här når musiken ett slags transcendens som lika lekfull som utmanande (Hank Williams Old country church har aldrig låtit mer övervärldslig) transponerar kompositionerna, och dess upphovsman långt bortom självklarheterna på den arkaiska rockkartan.
Mark Andersson
Tyler Childers – Can I take my hounds to heaven? (Hickman Holler)
Utvalda spår
Heart you’ve been tendin’, Way of the triune god, Two coats, Old country church
Lyssna också på
The Band – Rock of ages
Sturgill Simpson – Metamodern sounds in country music
Tyler Childers – Long violent history
