Steve Earle stånkar fram som ett gammalt ånglok som vägrar tas ur bruk, till glädje för alla och envar även om referensen till koldrivna maskinerier den här gången är högst olämplig.
På Ghosts of West Virginia drivs Earles frustande vrede nämligen av den mörkläggningsprocess som följde i kölvattnet av kolgruveolyckan i Upper Big Branch för tio år sedan, där tjugonio gruvarbetare förlorade sina liv.
Earle skildrar frustrationen och sorgearbetet hos de drabbade, men tar också tillfället i akt att skärskåda den amerikanska kolindustrin ur ett historiskt perspektiv för att komma närmare den socialt utsatta del av befolkningen vars liv präglas av att i mångt och mycket vila i storföretagens händer.
Bättre än någon av sina samtidingar besitter Earle förmågan att med skenbart små medel sammanfatta komplexiteten i det polariserade Amerika, dess kollektiva minne och föreställda folksjäl. Här sträcker den utpräglat socialistiske humanisten ut en hand till de MAGA-kepsar som han lika ofta som hårt har bestridit, i ett uppriktigt försök till förståelse och hoppfull förbrödring för att läka ett splittrat land.
Tilltalet är lika direkt som den avskalade musiken, inspelad i praktfull mono för att kompensera för artistens nedsatta hörsel. Här finns ingen förskönande utsmyckning eller inställsamma genvägar i berättandet. Istället förtäljer Steve Earle med tillbörligt grovhugget handlag om det och dem som gruvan tar, och om tänkbart men avlägset ljus på andra sidan.
Mark Andersson
Steve Earle & The Dukes – Ghosts of West Virginia (New West/Border)
