Det är en konst att få musikalisk nostalgi att ljuda allt annat än nostalgisk. Native Harrow har bökat sig djupt ner i sjuttiotalets folk, med Laurel Canyon-gardet som tydliga ledstjärnor och kommit upp på andra sidan färgade av föregångarna men obekymrade av arvet.
Istället ljuder Happier now friskt och levande. Det är en meditativ cocktail av tidiga Van Morrison och Joni Mitchell och med klart släktskap med samtidingar som Ryley Walker, Bedouine och Jesca Hoop, där musikalisk återhållsamhet och tankfull lyrik skapar mening mellan raderna snarare än i de mest omedelbara av utfall.
Samspelet mellan parhästarna Devin Tuel och Stephen Harms är lyhört, nyansrikedomen hög. Tillsammans bygger de rofyllda rum att vila i, som en tillfällig skyddsmur mot det hastigt snurrande ekorrhjulets tid.
Mark Andersson
Native Harrow – Happier now (Loose/Border)
