De avslutande fyra sångerna på Nikki Lanes tredje album tillhör det bästa artisten har producerat. De utgör en fint sammanhållen sångsvit, som letar sig under huden och erbjuder ögonblick av sällsam glans på ett album där Lanes annars så kapabla countryrock faktiskt låter småtråkig.
Visst, det puttrar fint om sånger som 700, 000 rednecks och Jackpot. Men de är också käcka parenteser, snarare än beständiga formuleringar i skuggan av den mer kärnfulla minoriteten sånger här.
Nu producerar Nikki Lane förstås inga halvmesyrer. Också de mer bagatellartade ögonblicken håller fin verkshöjd. Men brytpunkten mellan dem och Highway queens verkligt stora stunder är så markant att den, tämligen burdust, splittrar helhetsintrycket.
Det är ett förlåtande argument att hävda att Nikki Lane här presenterar två skilda sidor av sitt konstnärskap, men det gör också mycket lite för att ändra på faktumet att artisten den här gången låter lite för velig för sitt eget bästa.
Mark Andersson
Nikki Lane – Highway queen (New West/Border)