Så kom det till slut, om inte det mest mytomspunna så kanske mest efterlängtade av Neil Youngs förlorade album. Homegrown är skilsmässoskivan som 1975 låg artistens känslosträngar för nära för att få se dagens ljus. Istället släppte han ifrån sig det vid tiden också senkomna och minst lika trasiga Tonight’s the night med nedsupna och alldeles fantastiska sånger om förlorade vänner.
Sett till dramaturgin ska man förmodligen vara tacksam för det tilltaget. Sitt tunga ämne till trots hade Homegrown utgjort ett bjärt avbräck i Neil Youngs kanske starkaste albumsvit. Därmed inte sagt att den här sångsamlingen förtjänar att ha legat i fyrtiofemårig träda. I mångt och mycket är det en uppenbarelse och ett av flera nyckelverk i en minst sagt omfattande livsgärning.
För en artist som sällan är personlig och hart när aldrig privat utgör Homegrown ett drastiskt undantag som river alla smärtskydd.
Det musikaliska köttet här ligger närmare Harvest och Comes a times fylliga countryrock än den skeva brötigheten på Time fades away eller On the beachs likbleka folk. I händerna på ett nedbantat band (Ben Keith, Tim Drummond, Karl T. Himmel) med gästspel från Emmylou Harris, Levon Helm och Robbie Robertson ljuder det hemtamt, varmt och fylligt.
Men det familjära soundet är också en chimär. För en artist som sällan är personlig och hart när aldrig privat utgör Homegrown nämligen ett drastiskt undantag som river alla smärtskydd.
Här ryms förtätat stoff som skildrar en i det närmaste hemsökt hjärtesmärta där känslospelen svänger från bitterhet till självrannsakan och allsköns svärta däremellan, i sånger som balanserar konventionella bekännelser (Separate ways, Try) med undflyende reseskildringar (Mexico, Kansas) och rent hallucinatoriska utfall (Florida – ett spokenwordstycke blott ackompanjerat av ett blött finger mot en kanten av ett vinglas).
Det är laddat material som, det mjuka tonspråket till trots får sångerna här att låta som primalskrik från djupet av en trasig själ.
Kontexten skänker också senare avtäckta sånger ny laddning, titelspåret blir en pårökt och elektrisk verklighetsflykt medan Little wing och Star of Bethlehem sätter precisa fingrar på den spruckna relationen. Det berövar dem somlig mystik men breddar också läsningen efter år av fritt tolkningsutrymme.
Neil Young lär ha beskrivit Homegrown som en samling fantastiska sånger som han kan leva utan. Vem kan klandra honom? När fördämningarna brister gör en klokt i att klamra sig fast vid de skyddsvärn som finns till hands. Tids nog stillas alltjämt de värsta stormar och av drivved byggs nytt. Således är det en ynnest att år 2020 slutligen få känna de här snart fem decennier gamla vindarna piska och att få omslutas av dess sköra skönhet.
Mark Andersson
Neil Young – Homegrown (Reprise/Warner)
