i,i ser Justin Vernon sammanfatta sina uttryck. Det fulländade dekonstruktionsförsök som utgjorde 22, a million har här blandats med den försiktigt experimentella folken från 2011 års självbetitlade verk.
Det blir ett amalgam av bekanta röster och ljud i fortsatt stagnationsprotest. I sin sammansättning minner det inte sällan om Bon Ivers livekonserter, där mindre avantgardistiska sånger gärna kommer i sjok och den övergripande inramningen är ett eklektiskt drömverk som rör om lika mycket som det berör, visuellt böljande och atmosfäriskt i all sin fragmenterade skönhet.
Nog för att det finns en bekväm trygghet i sångerna här, musiken utmanar inte på samma framfusiga sätt som sist. Men artisten rullar också ut ett alldeles självklart sound. Hemtamt men knappast tillrättalagt är det en ljudkarta vidöppen för den upptäcktslystne, där allmängiltigt och privat möts i kaskader av kreativ uppsluppenhet och introvert sökande. Det är fortsatt fascinerande och vackert så det förslår.
Mark Andersson
Bon Iver – i,i (Jagjaguwar/Playground)
