Den som vill förenkla ett och annat kan hävda att det krävdes såväl ansiktsmålning som artistnamn för att Markus Svensson till slut skulle mäkta med att göra musik som känns lika bra som den låter. Sanningen är förstås att hårt slit och djuplodat estetiskt sökande är den springande punkten bakom The Tarantula Waltz utblomning.
Det sprakade och sprätte om 2017 års Blue as in bliss, där en vitsminkad (likt Dylan av fordom) Svensson på allvar grävde i sitt eget djup och samtidigt fann beständighet i den tidigare lite opersonliga bekännelserocken. På nya Kallocain exploderar alla där formulerade löften i ett utbrott av blottlagda känslor.
Titelns referens till Karin Boyes sanningsserum må förpliktiga till absolut uppriktighet. Men sådant sanningssägande gör förstås ingen stor konst. Istället lyckas Svensson minska avståndet till sitt skapande utan att för den skull tumma på dess inneboende mystik.
I ord och ton Inte sällan olik Tim Showalters likaledes historiemedvetna men filterlösa Strand of Oaks frammanar Svensson påträngande laddning ur skenbart enkla men hantverksmässigt slipade kompositioner. Han balanserar sina influenser med de toner som föds ur ett vidöppet själsliv, blandar organiskt med elektroniskt och fraserar som Dylan och Prince. Men allra mest låter The Tarantula Waltz nu helt och fullt som sig självt.
Det är omskakande musik som bränner och spränger i hart när varje spår.
Mark Andersson
The Tarantula Waltz – Kallocain (Electric Moon/Sony)
