John Moreland fortsätter att duttvis lägga nya lager av färg till sin sparsmakade bekännelserock. Det är en långsam process mot breddande av uttrycken där skiftningarna är fortsatt små. Här går Moreland från Big bad luvs mer renodlade fullbandsound till en rytmisk och lätt elektronisk lager på lager-estetik, där artisten med band flirtar (fegt) med jazz och funk.
Det måste konstateras att Moreland börjar låta smått avmätt, han upprepar samma melodier och formulerar obetydliga varianter på sin ledsna underdog-lyrik.
Det är en på pappret tjusande och välkommen uppdateringar av paletten, men den utgör en tämligen skraltig fasad. Ty det måste konstateras att Moreland börjar låta smått avmätt, han upprepar samma melodier och formulerar obetydliga varianter på sin ledsna underdog-lyrik. Det är på intet sätt dåligt, men tämligen fantasilöst.
Det glimmar till då och då. Som bäst i instrumentala Two stars och For Ichiro, och i för artisten förhållandevis djärva genreutflykterna A thought is just a passing train och Terrestrial. Men de är undantag i en tämligen förutsägbar helhet.
Istället för ett språng framåt blir LP5 således en varningsflagg hissad för ett uttryck på väg att gå i stå.
Mark Andersson
John Moreland – LP5 (ATO/Border)
