David Ramirez femte album skulle vara en hyllning till kärleken men blev en djupdykning i uppbrottets våndor. Tvärvändningen rubbade känslospelen och skakade om dramaturgin. På My love is a hurricane är de anstrykningar av infallsrik rock som har präglat artistens musik som bortblåsta. Istället låter Ramirez den på 2017 års We’re not going anywhere påbörjade dekonstruktionen av det egna konstnärsskapet här löpa linan ut.
Albumet är ett elektroniskt präglat lapptäcke av R&B, loopestetik och blygsam soul där Ramirez ställer frågor om tvåsamhetens förväntningar och roller, skådespeleri och naken uppriktighet, och om stagnation och pånyttfödelse.
Det är komprimerade berättelser som tillåter sig att gå vilse i känslospel och nya audiovisuella världar. Stundtals låter det därefter – lite trevande och småsvajigt men det är också ljudet av en artist som för stunden inte kan eller vill återvända till det som var.
Turbulensen till trots är Ramirez förmåga att formulera sånger som likt utsträckta händer hungrar efter närhet och förståelse intakt. Han är tillåtande för risktagandets konsekvenser, med tilltron till det egna uttryckets starka grundverk som pålitlig krycka. Det gör den nattsvarta desperationen uthärdlig och viskar om skepp av försoning som nalkas vid horisonten.
Mark Anderson
David Ramirez – My love is a hurricane (Thirty Tigers/Border)
