Den som vill ha sin country mer av samma ska inte lyssna på Margo Price. Liksom Sturgill Simpson (här i producentstolen) hävdar hon genrens relevans bortom det mest uppenbart traditionella för att på tredje albumet ägna sig åt lagom bångstyrig countryrock, med tydligare paralleller till Tom Petty och Lone Justice än Loretta Lynn och Merle Haggard.
That’s how rumors get started utgör inte så mycket ett stilbrott som en självklart följd utvecklingskurva för en artist som aldrig har tyckts särdeles intresserad av att måla in sig i bekvämlighetens hörn. Här är det poetiska anslaget mer privat än politiskt, soundet mer Kalifornien än Tennessee, det spretar och spränger i elektriska krumbukter och soulstänkta powerballader, med Prices röst som ett slags kvalitativ garant och en rad namnkunniga studiomusiker som stabilt, om än lätt opersonligt arbetslag.
Också i stunder där ambitionen att skaka av sig förutfattade förväntningar tar överhanden från det okonstlade låtsnickeriet förblir den tonsäkra uppriktigheten förhärskande. Den bär albumet på starka armar och vrider utan vidare omsvep Margo Prices spänstiga artisteri i fortsatt riktning mot fria musikaliska vidder.
Mark Andersson
Margo Price – That’s how rumors get started (Loma Vista/Plugged)
