Livet är idag snällt mot Jason Isbell. Han står på toppen av sin karriär, en americanans rättmätige kronprins på god väg att bli kung.
Status tenderar måhända att förpliktiga till prestige och överträffande av tidigare ansträngningar. Men Isbell framstår sunt avslappnad inför lovsången.
Det märks på skrivningarna som utgör The Nashville sound. Den bekväma tillvaron gör förstås inte artisten till en sämre låtskrivare, men måhända mer ospännande.
För nog är det så att Isbell låter som bäst när det gör lite ont. Här finns förvisso ängsliga grubblerier över tingens förgänglighet, och några uns minst sagt försiktig Trump-kritik. Men The Nashville sound avser i övrigt inte att skära igenom de tjockare lagren.
Istället minner albumet mer om artistens brådmogna soloförsök, där oförargliga kompositioner drygades ut av fåtalet guldkorn – här representerade av kompetenta rocksångerna Cumberland gap och Hope the high road, fina Tupelo och If we were vampires, och Ryan Adams-hälsningen Chaos and clothes.
Jason Isbells sjätte giv behöver för all del inte skämmas för sig. Det är musik med synnerligen hög lägstanivå, som alltjämt aldrig rör sig i närheten av de tre närmaste föregångarnas kvaliteter, men tycks trivas bra med att vara ett alldeles vanligt mellanalbum.
Mark Andersson
Jason Isbell & The 400 Unit – The Nashville sound (Southeastern/Border)
