2016 års American band var Drive-by Truckers mest fokuserade album sedan The dirty south. En kritisk historieboksläsning, som med torrt konstaterande tilltal satte fingret på social upplösning, rasism och vapenlagar. Men det var också en samling sånger som lät tämligen uppgivna inför sakernas tillstånd.
På The unraveling har hopplösheten bytts ut mot handlingskraft och heligt raseri. Här ryms inga förskönande omskrivningar och klipska metaforer, istället kokar kvintetten ihop ett koncentrat av ackumulerad ilska, utspilld över nio pregnanta spår.
Patterson Hood och Mike Cooley visar tacksamt nog att ingenting av deras förmåga att balansera burdus rock med litterära kvaliteter har gått förlorad med agendan.
Tilltalet är vildögt och frispråkigt, gitarrerna arga och mjölksyrepumpande. I vilka andra händer som helst hade det förmodligen resulterat i platt plakatviftande, men Patterson Hood och Mike Cooley visar tacksamt nog att ingenting av deras förmåga att balansera burdus rock med litterära kvaliteter har gått förlorad med agendan.
Istället förmår Drive-by Truckers skriva nyanser i frustration och vanmakt, om inte i lyriken (Slow ride argument, Rosemary with a bible and a gun, Grievance merchants) så i instrumentering (Babies in cages, Thoughts and prayers). Det ger sånger i akut upplösningstillstånd som lever på vreden. Vad som föds ur den? Hopp.
Mark Andersson
Drive-by Truckers – The unraveling (ATO/Border)