Bob Dylans kristna period var inte så mycket andlig som predikande. Den stundtals förekommande bibliska mysticismen fick lämna plats för ett bokstavstroget uppvaknande som alienerade honom från publiken, men tycktes stärka artisten själv.
Det finns ingen anledning att tvivla på uppriktigheten i Dylans trosbekännelse, den är uppenbar och stundtals påfrestande. Men det går också att gissa att artisten, i skydd av den okränkbara övertygelsen, också såg en möjlighet att i än högre grad än tidigare skilja sig själv från oket av tidigare musikaliska gärningar.
Den som blickar bortom den väl skräniga lyriken kan heller inte undgå att höra att Dylan befann sig i fin musikalisk form – det går att utvinna åtminstone ett och ett halvt fullgott studioalbum ur de tre som omfattas av perioden. Trouble no more: The bootleg series vol. 13 understryker det faktumet.
Livetagningarna här är strålande. Engagerade och uppriktiga gör de kanske inte Dylans evangelium mer övertygande, men bidrar till att ge framförandena och det utmärkta bandet (Spooner Oldham, Tim Drummond, Jim Keltner med flera) välförtjänt upprättelse. Det är tajt, svängigt och undantagsvis till och med själfullt.
Att fokus ligger på musiken snarare än monologerna gör förstås sitt till för att släta över de mest plågsamt nyfrälsta förkunnelserna. Men det är också ett roligt konstaterande att uppenbarelserna här bor i det musikaliska köttet snarare än i budskapen.
Mark Andersson
Bob Dylan – Trouble no more: The bootleg series vol. 13 (Columbia/Sony)
