Tillbaka till framtiden x 2: Bob Dylan och The Rolling Stones

dylan_albertThe real Royal Albert Hall 1966 concert korrigerar historierevisionismen från den fjärde volymen i Bob Dylans bootlegserie. Den spelades i själva verket in Manchester samma år.

Setlistan är identisk, framförandet snarlikt. Liksom på Manchester-inspelningen är de stundtals stökiga åskådarnas effekt på artisten den stora behållningen.

Taggad av en publik som har svårt att veta hur den ska förhålla sig till vad den hör blir Dylans elektriska framförande än mer rasande. Det är stökigt, muskulöst och svängigt – inte sällan olikt The Rolling Stones någorlunda samtida transformation från blueskvintett till mer renodlad rockorkester.

Nog för att The real Royal Albert Hall 1966 concert är en tillfredställande upptagning musikhistoria, men mest rör det sig om kuriosa för kompletister som inte har råd eller lust att köpa den massiva box som samlar varje konsert från 1966 års turné, ur vilken det här albumet är taget.

stonesBlue & lonesome kliver The Rolling Stones tillbaka in i de tidiga årens bluesexerciser. Det kan tyckas nostalgiskt, men låter piggt och friskt.

Här ryms sånger av bland andra Willie Dixon, Little Walter och Jimmy Reed. Det är musikstycken som bor i ryggmärgen på The Rolling Stones, och som fem decennier sedan debuten framförs med en passion lika starkt brinnande som när medlemmarna var nyfikna tjugoåringar.

Det är för all del rörande att höra hur ingenting av bandets kärlek till den här musiken har mattats av. Men det är alltjämt överraskande att det faktiskt låter så här vitalt.

Här ryms tolv doser spelglädje, frammanad på ren urkraft kan tänkas, ty framförandet är tämligen konventionellt. Men det ljuder också rått, hårt och lyckligt från en outtröttlig och förvånansvärt ung femtiotvååring.

Mark Andersson

Bob Dylan – The real Royal Albert Hall 1966 concert (Columbia/Sony)

The Rolling Stones – Blue & lonesome (Polydor/Universal)