Till skillnad från sina allra mest samtida kollegor har Neil Young haft besynnerligt svårt att finna en kreativ guldåder under tjugotalet. Istället för att omsorgsfullt och långsamt skulptera sina album har Young, sin vana trogen tröskat spontanitetens jord, med svag skörd av återvunna melodier och platt lyrik som resultat.
På Second song filosoferar Young över tidens förgänglighet, mot tillbakalutad folkinstrumentering och tämligen definitionslös ljudbild. Blickandet mot vägs ände är för all del rörande, men sångerna förmår inte att bära tematiken – frånsett niominutaren Soon I might be going, där artisten låter Old Black spraka evigt ung och elektrisk, mot en text som inte kan läsas som annat än ett bokslut.
I en uppgörelse med egna tillkortakommanden och samtidens glåmiga mörker söker sången förlåtelse och framåtanda på stigen mot solnedgången. Det är en sång av samma undantagsmässiga natur som någorlunda färskingarna Milky way, Welcome back och They might be lost, som rumlar runt i ett tidlöst kosmos och påminner om Neil Youngs en gång så särpräglade egensinne.
Mark Andersson
Neil Young – Second song (Reprise/Warner)
