Musik: Somebody’s knocking

Mark Lanegans resa från grungens glada dagar till återblickande folk, via Waitsiska utflykter och vidare mot nåt slags cocktail av hård- och postrock har knappast varit vare sig spikrak eller uteslutande högkvalitativ. Fängslande har artisten alltjämt alltid varit i sitt oberäkneliga och infallsrika skapande.

Musik: Ghosteen

I den kärnfulla och sagolikt vackra lilla romanen Grief is the thing with feathers låter Max Porter sorgen efter en hädangången hustru gestaltas av en mystisk kråka. Fågeln inkräktar på romanens sörjande lilla familj men tar den också under sina vingar på dess väg genom vanmakten mot tröst och acceptans.

Musik: All mirrors

Angel Olsen har alltid i någon mån varit en ombytlig och expansiv artist. Varje album har sett små skiftningar mot den större ljudvärld vilken hon tycks ha spanat vid horisonten.

Musik: Sound & fury

2002 släppte salig Tom Petty The last DJ – en känga mot en rutten musikbransch och samtidigt kanske artistens musikaliskt mes ointressanta album. Det var tryggt, tillrättalagt och med några få undantag urtråkigt. 2019 gör Sturgill Simpson samma sak, men också helt tvärt om.

Musik: Terms of surrender

Somlig musik bär trösten i sitt livsblod, men ytterst få band gör det med sådan konsekvens och självklarhet som MC Taylors Hiss Golden Messenger. Det är som att konstellationen hämtar sin kraft ur århundraden av gråtande hjärtedjup för att släppa ut den på en likaledes sorgesam samtid.

Musik: Ideal man

Fyra album in i sin unga karriär har Andrew Combs vuxit upp till en klart mer lekfull artist. Borta är den obligatoriskt svårmodiga americanan, här ersatt med ett kalejdoskopiskt färgspel av mångbottnad pop som hämtar sina influenser lika mycket från vidsynt country som från blommig folk.

Musik: Strange path

Leeroy Stagger är produktiv som få, Strange path följer knappa halvåret på Me and the mountain men kanadensaren visar inga tendenser till slentrian. Istället är albumet som en vidöppen famn, familjär och välkomnande där artisten kokar ner de konstnärliga kärnvärdena i luftiga americana med bred spännvidd över traditionerna.

Musik: The Highwomen

Supergruppens akilleshäl tenderar att vara egon större än enheten. Skönt då att The Highwomen (Amanda Shires, Brandi Carlile, Maren Morris och Nathalie Hemby) finner samstämmighet inte bara i de vokala insatserna men också i en tydlig agenda.

Musik: i,i

i,i ser Justin Vernon sammanfatta sina uttryck. Det fulländade dekonstruktionsförsök som utgjorde 22, a million har här blandats med den försiktigt experimentella folken från 2011 års självbetitlade verk.

Musik: Happier now

Det är en konst att få musikalisk nostalgi att ljuda allt annat än nostalgisk. Native Harrow har bökat sig djupt ner i sjuttiotalets folk, med Laurel Canyon-gardet som tydliga ledstjärnor och kommit upp på andra sidan färgade av föregångarna men obekymrade av arvet.

Musik: Country squire

Att bo i Kentucky verkar inte så särdeles härligt – det luktar illa från pappersbruken, kolsoten letar sig in i lungorna, det är eknomiskt knapert och törstsläckarna kommer från genomskinliga burkar med stickande innehåll. Ändå vill man återvända till Tyler Childers målande beskrivningar av hemstatens småstäder och de egensinniga karaktärer som befolkar dem.