Konsert: Sean Rowe, Folk å rock, Malmö, 9/12 2019

Sean Rowe är naturalisten som vet hur man bäst tillagar självdött och påkört och har stenkoll på vilka oätliga svampar som kan förvandlas till delikatesser. Han är också en egensinnig låtskrivare och ägare till en sagolikt djup baryton ur vilken några av det senaste decenniets allra finaste sånger har sprungit.

Musik: I made a place

En angelägenhetens air vilar över Will Oldhams första album med nya sånger på snart ett decennium. Utsiktslösa tider tycks på nytt ha väckt ett kall hos den gamle excentrikern som här på nytt låter välkommet hungrig.

Musik: Ludwig Hart

Det har bubblat ett tag om Ludwig Hart. Genom omskrivna förbandssejourer och påfallande vassa singelsläpp har Örebrosonen gjort sig ett framtidsnamn på den svenska americana-kartan.

Musik: Kallocain

Den som vill förenkla ett och annat kan hävda att det krävdes såväl ansiktsmålning som artistnamn för att Markus Svensson till slut skulle mäkta med att göra musik som känns lika bra som den låter. Sanningen är förstås att hårt slit och djuplodat estetiskt sökande är den springande punkten bakom The Tarantula Waltz utblomning.

Musik: Three chords and the truth

Den hugade kan med lätthet bygga ett alldeles utmärkt album av de originalspår som rym bland fina men småtråkigt tolkade jazz- och bluesstandards på Van Morrisons fyra senaste album.

Musik: Colorado

Av och till i femtio år har Crazy Horse med få undantag varit en garant för en mer fokuserad Neil Young. Gruppen har utgjort ett elektriskt forum där artisten har tillåtit sig vara mer transcendent än plakatpolitisk. Synd då att behöva konstatera att den evigt unga hästen, med ena hoven på gränsen till 20-talet plötsligt tycks ha blivit såväl trött som krasslig.

Musik: Somebody’s knocking

Mark Lanegans resa från grungens glada dagar till återblickande folk, via Waitsiska utflykter och vidare mot nåt slags cocktail av hård- och postrock har knappast varit vare sig spikrak eller uteslutande högkvalitativ. Fängslande har artisten alltjämt alltid varit i sitt oberäkneliga och infallsrika skapande.

Musik: Ghosteen

I den kärnfulla och sagolikt vackra lilla romanen Grief is the thing with feathers låter Max Porter sorgen efter en hädangången hustru gestaltas av en mystisk kråka. Fågeln inkräktar på romanens sörjande lilla familj men tar den också under sina vingar på dess väg genom vanmakten mot tröst och acceptans.

Musik: All mirrors

Angel Olsen har alltid i någon mån varit en ombytlig och expansiv artist. Varje album har sett små skiftningar mot den större ljudvärld vilken hon tycks ha spanat vid horisonten.

Musik: Sound & fury

2002 släppte salig Tom Petty The last DJ – en känga mot en rutten musikbransch och samtidigt kanske artistens musikaliskt mes ointressanta album. Det var tryggt, tillrättalagt och med några få undantag urtråkigt. 2019 gör Sturgill Simpson samma sak, men också helt tvärt om.

Musik: They found my body in a bag

Med spöklika mordballader och ett förtjänstfullt historiemedvetet handlag har Bror Gunnar Jansson måhända tagit sig till det övre skiktet av traditionalistiska neobluesmän, men artistens musik har också många gånger låtit tuffare än bra.