Det finns två anledningar att se Bob Dylan live 2017. Den första heter Donnie Herron – multiinstrumentalisten äger en osviklig förmåga att finna nyanserna i också de mest stabbiga av omarrangemang. Den andra är sångerna från de senaste tre albumen. Det är här, i fina evergreens som Dylan befinner sig just nu. Det är de han omsorgsfullt hanterar, och sjunger sammetslent och lidelsefullt.
Sångerna bygger också förnämliga bryggor till den egna katalogen, i Spirit on the water, Duquesne whistle, men kanske framför allt Love sick går tematiken från midnattsserenaderna igen, i såväl ord som ton. Det ger reflektioner av då- och någorlunda nutid, som lever fint av varandra.
Resten är mycket av samma Dylan som har besuttit livescenen de senaste sisådär femton åren. Bandet är fantastiskt. I vanlig ordning låter det som om kvintetten skulle falla sönder vilken sekund som helst, men ändå står den ryggmärgsmäsigt stadigt konserten igenom, rotad i ett skönt bluesbaserat driv. Dylan själv är ett publikt forum för stagnationsprotest.
Glöden finns där för all del, men den är sporadisk. Tangled up in blue levereras med fin närvaro, Scarlet town är ett suggestivt monster, och Things have changed är, i Series of dreams-galopperande kostym, faktiskt friskt omarbetad.
Men det är alltjämt croonern Dylan som etsar sig fast, tillbakadragen och lutad mot Tony Garniers mjuka kontrabas har han funnit sitt lufthål. Det är skört, skönt och tillfälligtvis gott nog.
Mark Andersson
