En slutgiltighetens slöja vilar över de sånger som utgör You want it darker. Leonard Cohens fjortonde studioalbum skvallrar om en artist som är nöjd och färdig. Det låter som ett avslut, men albumet är också artistens mest vitala på elva år.
Med åldern har de andliga och fatalistiska slutskedesformuleringarna blivit fler för Leonard Cohen. På You want it darker är de närvarande i hart när varje ton.
Mest påtagligt är anslaget i titelspåret, där artisten med bottenlös röst blottläger sig för sin skapare, över Shaar Hashomayim-synagogans körer, Treaty, albumets nyckelspår och ett dunkelt syskon till hoppfulla Anthem, och i valsen Leaving the table där Cohen utan omsvep resignerar.
Men allt det där kan vara rökridåer. Ty albumet ser också artisten leka sig fram på ett manér som har varit hans musik frånvarande sedan 2001 års Dear Heather.
Instrumenteringen är mångfacetterad, ljudbilden den mest dynamiska på något av artistens alster. De små nyanserna träder fortsatt fram som djupt betydelsebärande kolosser.
Slagkraftig och eftertänksam gifter sig Cohens hudnära lyrik med lyhörda stråkar, bouzouki och suggestiva rytmer. Poeten belyser inte så mycket livet bortom livet som det bokslutsmässiga konstaterandet om tingens förgänglighet och alltings slut. Det är mer sakligt än filosofiskt, men likafullt förtrollande i sakralt färgad, privat uppriktighet.
Skulle det här vara Leonard Cohens sista album är det ett mer än värdigt farväl. Samtidigt viskar upptäcktslystnaden och skaparglädjen här om att fortfarande outforskade stigar finns att vandra. Det är en hoppfull tanke.
Mark Andersson
Leonard Cohen – You want it darker (Columbia/Sony)
