När Israel Nash ger sig i kast med The Byrds största(?) stund handlar ingenting om vördnadsfull hyllning, istället roffar artisten åt sig ramverket för en mer eller mindre fullständig omtolkning.
Allting grundar sig förstås i en djupt rotad kärlekshistoria till ursprungsmaterialet, vilket länge har simmat runt i Nashs musikaliska blod. När det tappas ut är koncentratet också hans eget – kosmiskt frisläppt, fokuserat och överraskande lekfullt.
Det är inte bara låtordningen som är ommöblerad, arrangemangen är för det mesta helt omstörtande. Melodier har skrivits om, ljudbilden är expansiv, synthar och reverb ersätter originalets minimalistiska estetik. Det blir en märklig historierevisionistisk lek, där Roger McGuinn inte riktigt faller till föga för Gram Parsons countryrockvisioner.
Att slutresultatet inte låter det minsta ansträngt, men istället lägger sig väl tillrätta i Israels Nashs pågående ouevre säger lika mycket om rörligheten i ursprungsmaterialet som om framåtandan i artistens konstnärskap.
Mark Andersson
Israel Nash – Sweetheart of the rodeo (Desert folklore)
