Ingen överraskas längre av att Henric Hammarbäck fullständigt spottar ur sig album. Jättesnabbt är det nya normala. Konsekvent kvalitativt likaså.
Nog för att nya Vet hut! låter välbekant i det fortsatta skärskådandet av det lilla livets skörhet och skönhet, men Hammarbäck balanserar också utspelen med allt skarpare precision.
Inte lika spretig som den skönt vilda föregångaren lägger sig albumet bekvämt till vila mellan systerverken Skälva och Efterskalv. Likt ett lite försynt men observant mellanbarn processar sångsamlingen levandet med konstaterande krasshet.
För att vara sånger som hela tiden balanserar farligt nära sammanbrottet är kompositionerna stramt sammanhållna. Estetiken är minimalistisk, melodierna smyger sig på. Här finns förvånansvärt få sånger med övermäktiga bekräftelsebehov, men som albumhelhet är Vet hut! H. Selfs mest fokuserade sedan debuten.
Mark Andersson
H. Self – Vet hut! (Ella Ruth Institutet)
