Rak kant spretar som såg det ett trängande behov av att hävda den bredare definitionen av punk. Ett sådant medvetandegörande ter sig 2017 föga angeläget. Välkommet är det alltjämt – ty det borgar för en rikare musikalisk upplevelse.
Uttrycken blandas på Södra Sveriges andra fullängdare, där Mattias Alkberg på sätt och vis lägger ett karriärmässigt referenspussel från Tunaskolan till Personer, och allt fint däremellan. Nu är Rak kant förvisso en bandinsats, men den Alkbergska närvaron är klart mer påtaglig än på den manierade föregångaren.
Visst finns här fortfarande tämligen outvecklade raseriutbrott (Nattens cowboy, Ingen pension), men också de bär underfundig spets som sållar kompositionerna från rena banaliteter.
Bäst låter Rak kant alltjämt när Södra Sverige väljer att sänka tempot och låter frustrationen vila i eftertanken.
Danmark och Kampen fortsätter är strålande amalgam av Pankst-dunkel och den skräniga postpunk som vädrades på Allt det här. Upp som en korv ljuder förtjusande, i ett vansinne lika påträngande som avslutande Välj mig är närgången och inkännande.
När punk blir gammal blir den socialarbetare, lika empatisk som upprörd. Ungefär så låter Rak kant. Det är fint nog.
Mark Andersson
Södra Sverige – Rak Kant (Teg publishing)
