Orville Peck fortsätter att utmana föreställningen om vad countrymusik är och borde vara. Efter att ha kastat så gott som alla genrepastischer rakt i ansiktet på såväl konservativa traditionalister som snubbiga hitlistecowboys, vänder sig artisten nu inåt för en nog så frispråkig uppgörelse med missbruk och en kamp mot den dikotomi som slår in en kil mellan maskulinitet och sårbarhet.
Mule vältrar sig i samvetskval och internaliserat spott och spe. Sångerna är självutlämnande men inte självupptagna livsbetraktelser från en artist som har varit på botten och vänt.
Mollbetonat, ja för all del, men melodiskt ljuder det klart ystrare. Peck ikläder sig oblygt den råkomersiella countryns sterila ljudbild, där westernskjortor spänner över muskler lika hårt som nävar kramar ölburkar. Det är tre bekymmerslösa ackord och bilfärder mot en nedåtgående sol permanent upphäftad vid horisonten
Det bjärta kontrastspelet mellan filterlösa bekännelser och ytlig fernissa är lika sinnrikt som slagkraftigt. Många gånger är det svårt att hålla sig för skratt, lika ofta fastnar det i halsen.
Mark Andersson
Orville Peck – Mule (Warner)
