Det går lite trögt för John Hiatt, det måste medges och det kan inte bara skyllas på den kvävande värmebölja som har svept över Europa och in på Amager Bio. Åldern, hur relativt oansenlig den än må vara har tagit ut sin rätt på artistens stämband och fingrar.
Men även om omfånget inte längre finns i rösten är dess karaktär lika outplånlig som den glimt i ögat med vilken John Hiatt har formulerat några av den amerikanska sångbokens allra finaste sånger.
Ensam på scen med en gitarr, som han efter lite tragglande fortfarande visar sig behärska med den äran blandar och ger Hiatt ur en rik låtskatt, där någorlunda sentidingar som Long time comin’, Adios to California och Crossing muddy waters låter minst lika fokuserade som obligatorium som Thing called love, Have a little faith in me och Tennessee plates
Det finns en laddning i det uttalade farväl till den Europeiska publiken vilket det här faktiskt är, men särskilt sorgesamt är anslaget inte. Hiatt är en estradör i det lilla, som låter väl avvägda ord och toner tala stort och finurligt också i de mer ödesmättade av stunder.
Nog för musikalisk uppbackning hade gjort artisten gott, men det hade sannolikt också berövat konserten ett visst mått spontanitet, som när Hiatt kastar in fina kantbollarna My dog and me och All the lilacs in Ohio redan i setets inledning eller när han i konsertens slutskede fångar upp publikönskemålet Lipstick sunset, utan att egentligen minnas hur den går. Ett utsålt Amager får sufflera varje vers och bär sången i mål. Det blir ett lika skojfriskt som hjärtsnörpande avslut och utgör en träffande spegling av den karriär som John Hiatt nu sammanfattar.
Mark Andersson
