Få svenska artister förmår att skriva så dämpat dramatiskt som Thomas Jonsson. Också när han, som på nya Give up together formulerar sig såväl rakare som mer bandbetonat än på de närmsta föregångarna är uttryckens hemlighetsfulla subtilitet en fortsatt dominant.
Sångerna här är strama mikronoveller, på ytan hämtade från livets skuggsida men också fint perforerade för stötvist ljusinsläpp, inte sällan representerat av skev elektrisk gitarr och pådrivet av Svante Sjöbloms inkännande trumspel.
Här finns en målmedvetenhet i det musikaliska uttrycket, som för all del inte stampar taktfast men alltjämt står i tämligen bjärt kontrast till lyrikens återkommande häpnad inför påtvingade och frivilliga omstarter av det lilla levandet. Det är ett kontrastspel som förstärker tematikens gripande efter fotfäste i den snubbelartade lek som är att vara människa.
Mark Andersson
I’m Kingfisher – Give up together (Fading trails)
