På Canyons of my mind låter Andrew Combs fortfarande som en kärlekstörstande Romeo. Men den sammetslena rösten är förrädisk. Mer än någonting annat är Combs nämligen förbannad.
Uppriktigt oroad över populisten i väst (Bourgeois king), solitär vilsenhet i en socialt uppsliten värld (Sleepwalker), och klimatet (Dirty rain) revar artisten sin prydliga, countrytintade pop och släpper igenom giftigt missnöje
Nog för att Combs fortfarande är en tämligen platt lyriker – stiliserade och monokroma står formuleringarna i bjärt kontrast till det spänstiga, musikaliska hantverket – men Combs breddar alltjämt ambitionerna på ett fördelaktigt sätt. Här ryms välbehövligt om än kortlivat sting i de tillfälliga spetsigheterna.
Synd bara att Combs har svårt att balansera mellan det verkligt allvarsamma och den lätt påklistrade pojkaktiga melankolin. Det tar udden av ett i övrigt fint hantverk.
Mark Andersson
Andrew Combs – Canyons of my mind (New West Records/Rootsy)
