Hela världens årslånga pandemimörker kokas ner till fyrtio korta minuter när Nick Cave och Warren Ellis gör gemensam sak på Carnage. Albumet är en bekant spegelbild av den omedelbara samtidens förlorade kontroll, djävulska hjälplöshet och isolation, men också av kollegornas mångåriga samarbete och särpräglade estetik.
I spartansk elektronika, ensliga pianotoner och spöklika rytmer skildras en mänsklighet utlämnad till sig själv. Det låter ömsom filmiskt grandiost och intimt när Cave och Ellis låter blicken komma nära i skärskådandet av påtvingad distans och ensamhetens våndor.
Men duon besjunger också det som inte har stannat av – revolter och protester, hat och våld för all del, men också morgonen som kommer, närheten till de närmaste nära, livet efter detta och något slags trösterik förlikning med sakernas tillstånd.
Det är dramatisk och drabbande tonkonst. Stundtals tycks den rent överjordisk i sitt översvallande uttryck, när röster från ett suddigt fjärran med filosofisk precision och våldsam exakthet talar om ett härjat nu. Det låter lika märkligt som mänskligt.
Mark Andersson
Nick Cave & Warren Ellis – Carnage (Goliath Enterprises/Border)
