Musik: Ideal man

Fyra album in i sin unga karriär har Andrew Combs vuxit upp till en klart mer lekfull artist. Borta är den obligatoriskt svårmodiga americanan, här ersatt med ett kalejdoskopiskt färgspel av mångbottnad pop som hämtar sina influenser lika mycket från vidsynt country som från blommig folk. 

Det är ett audiovisuellt fyrverkeri vars gnistor slåss om ljuset under hotet från en allt mer socialt uppsliten samtid. Ideal man ser Combs söka vägar genom ett land i splittring, där vilsenheten är lika privat som allmängiltig. Men musiken är allt annat än riktningslös, tvärtom har artisten sällan låtit så här målmedveten.

Många av de hoppfullt sådda frön som inte riktigt har velat gro på föregångarna står på Ideal man i full blom. Combs målar ömsom förtätat, ömsom frisläppt och elektriskt sprakande med lätt psykedeliska undertoner, i sånger som äntligen finner perfekt balans mellan bråddjupt allvar och ostyrig musikalisk äventyrslystnad.

Med försiktig optimism vill Ideal man foga ihop skärvorna av brustna löften och krossade amerikanska drömmar. Limmet är ett chosefritt tonspråk som välkomnar brokighet och frambesvärjer harmoni och lyskraft i dunklet. Det är Andrew Combs hittills finaste stund.

Mark Andersson

Andrew Combs – Ideal man (New West/Warner)


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *